Thomas Nydahls essäsamling "Kulturen vid stupet" anlände för någon vecka sedan hit till Wien i ett fint kuvert, praktiskt taget övertäckt med vackra frimärken, ditklistrade av Thomas själv.  Det är mer än ett trivialt konstaterande: utgivningen av boken är ett experiment där Thomas själv givit ut den, där omslag och grafisk formgivning gjorts av hans familj (mycket vackert), och betalat tryckningen efter att ha fått in intresseanmälningar via sin blogg. Någon annan marketing än via bloggen har Thomas inte gjort och han har inte skickat ut recensionsexemplar till press och media. Efter förskottsbetalning har boken distribuerats. Många av oss hoppas på en sammanfattning av hans erfarenheter så småningom - kanske är det så kvalitetslitteratur måste spridas i framtiden?

Bloggaren Bernur (Björn Kohlström) har skrivit en omfattande och mycket positiv anmälan av boken där han också analyserar och karaktäriserar Nydahls författarskap: bildning, ärlighet men också pessimism är nyckelord. "han bildar sig själv, läser och skriver utifrån en nyfikenhet, pigg på att upptäcka saker hela tiden. Det finns hela tiden en vilja att förstå " skriver Bernur. Till detta måste man lägga den oerhört breda beläsenheten och produktiviteten. (Listan över tidigare utgivna böcker 1974  - 2010 omfattar 47 titlar!)  Allt egenskaper som också avspeglades i En centraleuropeisk afton.

En tanke slår mig. "Kulturen vid stupet"  inleds med  essän "Kulturellt självmord eller tillfällig svacka?" - en svidande vidräkning med dagens fördumningsindustri. Nydahl skräder inte orden: grunden för vår civilisation krackelerar och ersätts av en nöjeskultur där vi avskärmar oss från den västerländska civilisationen och upplysningens ideal. (Se f.ö. min text Barfotabarn från 2004). Han avvisar optimismen - den har ingen plats i analysen av "masskulturens huvudfåra."

Jo, det är ju svårt att protestera mot Nydahls resonemang.  Men därefter får man läsa 12 "bildande" essäer för att använda Bernurs ord som visserligen kan innehålla en hel del pessimism men som tillsammans utgör ett rungande genmäle till tanken att kulturen skulle vara i färd med att dö. Nydahl vederlägger sig själv. Men kanske är det så, som han också skriver, att "varje människa kan skapa en exilplats där endast det bästa är gott nog."  Men någonting positivt ligger det väl ändå i det faktum att dessa essäer kan skrivas och uppenbarligen läsas av en intresserad skara. (Bl.a. därför blir den sammanfattning som efterlystes ovan viktig. Hur många, och vilket slags, läsare kan man nå på detta sätt?)

Jag avstår från vidare allmänna reflektioner och vill i stället kommentera innehållet i ett par av essäerna. Eventuellt ifrågasättande anmärkningar får enbart ses som ett resultat av den intellektuella stimulans som läsningen givit. Jag ber om ursäkt för att huvuddelen av kommentarerna gäller ämnen som jag själv funderat på och i en del fall skrivit om redan innan jag läst "Kulturen vid stupet".

En essä handlar om Per Landins bok Dietrich Eckarts onda öga - en skrift som i mina ögon diskuterades alldeles för litet när den kom ut 2009.  Jag skrev en förhållandevis lång "essä" kallad Bjälken i ögat  där jag  hade en mycket mera kritisk syn på Landins bok än den som Thomas redovisar.  Jag går så långt som att säga att boken på mig gör ett obehagligt intryck. Landin uppträder i stort sett som apologet för de i många fall briljanta män som i stället för att ställa sina talanger till den unga demokratiska Weimarrepublikens förfogande, medvetet eller omedvetet, kom att tjäna som föregångare, i en del fall medlöpare, till nazismen.  När det gäller Gustav Frenssen verkar Landin se honom som en fin författare som på sin ålders höst föll för nazismens lockelser utan att inse att Frenssen från första början var vad man skulle kunna kalla protonazist. Hans  anammande av  det ursprungliga, hedniska, oanfrätt av en förvekligande civilisation och klerikal kristendom och hans förväntan om en messiasgestalt som skulle göra rent hus med  allt som dragit ner den starka, primitiva ur-germanismen pekar naturligtvis rakt mot hans välkomnande av nazismen och hans kritiklösa hyllningar till Hitler när denne väl trätt in på banan.  Landin talar t.o.m uppskattande om "Peter Moors Fahrt nach Südwest" och avfärdar den vidriga rasismen i boken som "koloniala undertoner." Den ende som Landin tar klart avstånd från är just Dietrich Eckart men även för denne Hitlers mentor har han en del urskuldande ord, han är "mytomspunnen" och påverkad av Schopenhauer och Luther.

En mycket intressant essä handlar om Albanien. Thomas Nydahl har en unik erfarenhet och kännedom om detta så länge okända land som han hade tillfälle att besöka som ung vänsterradikal. (Han har många gånger skrivit om dessa erfarenheter på sin blogg). Mina egna erfarenheter är kortare och av annorlunda karaktär: som internationell tjänsteman arbetade jag med projekt för industriell och ekonomisk omstrukturering, först under Ramiz Alias sista år, sedan ett par år under den första post-kommunistiska regeringen.  Ramiz Alias folk blev förbannade på oss men hans efterträdare välkomnade oss med öppna armar. De ambitiösa men likväl realistiska projekt som vi tillsammans utarbetade för en ordnad övergång till en fri marknadsekonomi kullkastades brutalt när Världsbanken och IMF kom in med praktiskt taget obegränsade ekonomiska resurser på villkor att man genomförde en "big bang", dvs en marknadisering innan det fanns några marknader, några institutioner eller tillräckligt utbildad arbetskraft. Så gick det som det gick.

Ett bestående minne från tiden i Albanien är hur enkelt det var att genomskåda de grova lögner som Jan Myrdal och Gun Kessle propagerade i sin "Den albanska utmaningen", en bok som hyllades av bl.a. Anders Ehnmark och Lars Gustafsson ("denna lysande essä i europeisk historia").  Thomas Nydahl i ungdomlig idealism må ha blivit förförd av det vänliga, kamratliga och rakiindränkta mottagande han fick. För Myrdal finns ingen ursäkt: det räckte att öppna ögonen för att se hur förhållandens i verkligheten var.  Men kanske hade förre  maoisten Stig Hansén rätt när han skrev om paret: "De stod där på balkongen och såg ner på människorna."  Jag tar mig friheten att länka till mina texter Handgriplig finanspolitik i Albanien respektive Albanien med Myrdals glasögon.

Thomas skriver mycket om Kosovo, eller skrivsättet Kosova som han föredrar. Här går kanske våra politiska åsikter i sär men jag går inte in på detta här. Hans text är dock ytterst läsvärd.

I avsnitten "Det totalitäras frestelse" och "Wafa Sultan och den hatande guden" demonstrerar Thomas Nydahl sin ständiga uppmärksamhet på de totalitära rörelserna, i vår tid främst islamismen. Här får han räkna med en hel del kritik från det välmenande svenska samhället.  Kanske måste en svensk skriftställare  tåla sådant men varför kvinnor som Wafa Sultan eller Hirsi Ali skall förnedras som "yttrandefrihetstalibaner" eller journalister som Demirbag Sten eller Sakine Madon avfärdas som "hushållsnegrer" är svårt att förstå.   Eller egentligen inte: de lever trots allt i ett samhälle där som regel bara en åsikt i taget är tillåten. Nydahl är en av de ytterst få svenska författare och debattörer som är konsekventa i sin kritik och sina varningar för islamismen.  Tyvärr har denna kompromisslösa konsekvens någon gång givit honom bifall också från rörelser med en mindre humanistisk agenda, här tänker jag främst på den danska hatbloggen "Snaphanen". Men det länder Thomas till heder att varken belackare eller oönskade påhejare får honom att vika från sina övertygelser.

Nu har jag ändå inte alls berört vad som kanske är  bokens egentliga kärna: ett antal essäer som presenterar intressanta författare som förmodligen i många (de flesta?) fall är okända för svenska läsare. En särskilt viktig text är "Författare bakom Berlinmuren" . Här presenteras ett dussintals författare från Sovjettiden allt inramat av Thomas analys och beskrivningar av de omfält författarna hade att verka i. Lockar till vidareläsning.

Trogen sitt uppdrag som folkbildare avslutar han boken med en lista med kommentarer och förslag till vidareläsning om de olika ämnen som tagits upp.

"Kulturen vid stupet"? Det känns inte så i vart fall när man läst de 12 essäer som följer den inledande. Men kanske har man bara för några timmar fått dela Thomas "exilplats där endast det bästa är gott nog."  Men troligtvis är man inte ensam där.

Om ni nu inte redan gjort det tycker jag att ni skall beställa den här boken. Det gör du bäst på det sätt som anges på Thomas blogg Vaka över ensamheten. Ett antal timmars lustfylld läsning garanteras.